Denna vecka delar vi med oss av fem transpersoners personliga berättelser för att uppmärksamma Transgender Awareness Week. Berättelserna är skrivna utifrån ett flertal olika teman, teman som fått tolkas fritt vilket har lett till fem fina texter som alla ser olika ut. Idag får ni läsa Abbys berättelse!
Att leva ett liv i någon annans kropp är rent ut sagt för jävligt, och jag kan inte vänta tills jag kan börja få hormonbehandling.
Komma ut
För min del så var det så mycket lättare att komma ut till mina vänner än till min familj. Jag kom ut rätt så fort till dem efter att jag började inse att jag inte kände mig bekväm som man, och några tog det bättre än andra.
Det som var svårt var när jag behövde komma ut till min familj. De hade känt mig som någon annan i så många år tills dess, och jag var inte säker hur de skulle ta det. Skräcken att de skulle slänga ut mig fanns, speciellt då jag har växt upp i en konservativ by, Örbyhus. Men till slut fick jag bara nog, jag tålde inte att gömma mig bakom väggar som skadade mig och kom ut till dem i en sjö utav tårar. De tog det bra till en början, men deras syn på mig har aldrig ändrats från att vara en man/kille.
Förhållanden
Ah, denna faktor. Att komma ut som kvinna/tjej har gjort att jag tappat flera vänner, rykten har växt och jag har haft romantiska relationer som varit väldigt plågsamma, då mina partners har vägrat att se mig som en tjej och inte har respekterat min dysfori gällande kuken.
Men att påstå att mina förhållanden bara har gått nerför är ju inte rätt heller. Jag har blivit mer bekväm i vem jag är, och har lyckats hitta vänner som accepterar mig som en transkvinna. Jag har hittat ett café (Café Colorful, Grand, Uppsala) ägnat för HBTQ+ personer och har fått flera bekanta där. Men det finns många delar i att vara trans som kommer göra ens tidigare förhållanden krångliga, speciellt om man bor i ett mer konservativt område.
Förebilder
Jag har ju inte riktigt haft någon förebild i mitt liv överhuvudtaget. Jag är det äldsta syskonet och levde i min egna lilla bubbla när jag var yngre. Så jag såg ju inte riktigt upp till någon, speciellt inte efter jag kom ut som trans. Transfobi är en annan punkt, men jag har haft jävligt mycket erfarenhet utav den skiten, så att få en förebild har varit svårt för mig. Möjligen att jag kan se upp till andra transpersoner, speciellt transkvinnor då jag känner igen mig själv, men jag har ingen speciell som är en förebild för mig.
Kära cis-personer
Om det är något ni behöver veta om just oss transpersoner, så är det att det är fullkomligt naturligt att vara trans. Det är inte en illusion som vi börjat tro på, utan det finns hundratals med studier som visar hur vi skiljer oss, biologiskt och som en minoritet. “Biologiskt kön” är inte en binär term som går att använda för att “bevisa” att transpersoner inte finns, och om ni vill veta mer om detta så har “That Jess” på YouTube gjort flera videor då hon beskriver hur och varför det binära könsystemet inte fungerar.
Psykisk (o)hälsa
Min historik med psykisk ohälsa har hållit på längre än jag vetat om att jag är kvinna. Jag har alltid varit annorlunda, och som konsekvens också mobbad hela mitt liv. Så när jag var runt 13 år började min depression slå in som kraftigast, vilket efter några år växte till Anorexia Nervosa.
Att vara medveten om att den kropp jag är född i inte stämmer överens med mig har så klart gjort att min psykiska hälsa blivit sämre. Då jag flertalet gånger har försökt att begå självmord. Att leva ett liv i någon annans kropp är rent ut sagt för jävligt, och jag kan inte vänta tills jag kan börja få hormonbehandling.
Transfobi
Något som alla transpersoner kommer stöta på förr eller senare är transfobi. Detta var något som jag stötte på så fort jag kom ut, mina lärare sa att jag inte kunde vara en tjej, min familj vägrar fram till denna dagen att kalla mig för hon/henne eller Abby. Jag har förlorat flertalet med vänner på grund av deras transfobiska tankar.
Jag får regelbundet meddelanden på sociala medier som säger att jag aldrig kommer bli en tjej (trots att jag redan är det…).
Dessutom behöver jag stå ut med lärare som vägrar kalla mig för hon/henne. Lärare som klandrar ner och rent av hotar mina betyg för mina politiska åsikter som är inbäddade i att arbeta mot transfobi, homofobi, rasism, sexism med mera.
Exempel på vart de idiotiska idéerna gror är kapitalismens exploatering, statens maktmissbruk, polis institutionens rätt till övervåld, som i vissa fall även leder till mord.
Jag är också kritisk till det faktum att vi blir inkastade i ett binärt system redan från födseln, istället för att själva få ta reda på vad vi känner oss mest bekväma med. Jag önskar vi kunde avskaffa juridiska kön helt.
Jag har blivit kallad sociopat och sinnessjuk flera gånger på grund av att jag är trans. Alla transfober är inte ens medvetna om att de är transfober. Kommentarer som “Jag tycker att alla ska få ha på sig och kalla sig för vad dem vill” är transfobiska, för de påstår då att vi bara kallar oss för ett annat genus, inte att vi är det. Samt så påstår de att man behöver klä sig på ett speciellt vis för att vara trans, jag menar, vad fan.
Men de tror sig vara positiva till transpersoner när dem säger saker som detta. Så om du känner igen dig i den här rollen, tänk över varför du tänker som du gör. Varför tror du inte att transpersoner är äkta? För att vi kan vara kvinnor med en kuk? Könsorganet är inte allt som gör ett genus, och jag hänvisar återigen till “That Jess” videor där hon förklarar det här i större detalj.
Könsbekräftande vård
Här kan jag egentligen inte säga så mycket, då jag inte kommit in på en transutredning. Jag är just nu i kö för att få bli utredd, och väntetiden började på 1,5 år.
Det kan jag säga är jävligt dålig stil, att folk som mår så pass illa att dem bara vill ta en sak och hugga eller klippa av delar utav deras kropp behöver vänta över ett helt år för att börja få hjälp. Sen tar det 2 ytterligare år innan man kan få fysisk hjälp att förändra kroppen via hormoner och operationer. Vårt system för den könsbekräftande vården är jäkligt kasst.
Om man kunde komma in på kanske tre månader, ha en ett-årig utredning innan man ges hormonbehandling hade det varit så mycket bättre för oss och vårt välmående.
Om man kunde komma in på kanske tre månader, ha en ett-årig utredning innan man ges hormonbehandling hade det varit så mycket bättre för oss och vårt välmående.
Namn: Abby
Pronomen: Hon/Henne
Könsidentitet: Kvinna/Tjej
Ålder: 17
Länk till sociala medier: youtubekanal, instagramkonto
