Denna vecka delar vi med oss av fem transpersoners personliga berättelser för att uppmärksamma Transgender Awareness Week. Berättelserna är skrivna utifrån ett flertal olika teman, teman som fått tolkas fritt vilket har lett till fem fina texter som alla ser olika ut. Idag får ni läsa Elviz berättelse!
Jag är fortfarande samma person som för 5 år sedan, bara mer rätt. Idag lever jag som kille och har aldrig känt mig mer säker. Mina föräldrar kallar mig son och jag är min systers bror.
Kära cis-personer
Jag är lika mycket människa som ni är och jag har känslor, precis som ni har. Jag vill inte att ni ska sätta in mig i ett fack och definierar mig som “juste, det är ju han som är trans”.
Det jag däremot vill att ni ska tänka på är att ni ska bemöta mig som ni själva vill bli bemötta. Innan ni ställer frågor, så ber jag er att snälla tänka efter en extra gång hur det skulle låta i ert huvud, om ni fick samma fråga som ni är påväg att ställa till mig. Av egen vetskap talar jag för många transpersoner när jag säger att frågor som;
Hur onanerar du?
Hur har du sex?
Vad är ditt gamla namn?
Har du snopp eller vagina?
… är väldigt jobbiga att höra.
Dessutom inte alls relevanta för dig som inte känner mig. Jag svarar oftast på andra frågor dock och säger till om jag tycker att de är opassande.
Sist vill jag uppmana er att lyssna. Lyssna på transpersoner och lär av våra enskilda resor. Det är så viktigt att ge plats för oss, så vi kan få känna oss inkluderade och hörda!
Sist vill jag uppmana er att lyssna. Lyssna på transpersoner och lär av våra enskilda resor. Det är så viktigt att ge plats för oss, så vi kan få känna oss inkluderade och hörda!
Psykisk ohälsa och transfobi
Två begrepp som, tyvärr, inte går att undgå som transperson idag. Jag kämpar dagligen med min psykiska (o)hälsa och min rätt att få vara den jag är. Det kommer alltid vara någon som inte tycker om mig, som förminskar mig eller som förnekar min existens.
När jag gick på gymnasiet var jag med om någonting som jag kommer bära med mig hela livet. Jag hade haft en föreläsning för hela skolan med temat transpersoner där jag pratade om min resa och lite mer om vem jag är samt redde ut en del begrepp som kan vara svåra att förstå om en inte är insatt i ämnet, bland annat mastektomi, binder och packer.
Hela föreläsningen tog mig ungefär två timmar totalt inklusive en kortare paus i mitten. Allt gick som jag tänkt mig och jag fick väldigt fin respons efteråt. I alla fall av de som kom fram till mig efteråt. Jag skickade i efterhand ut ett mail till hela skolan där jag tackade för medverkan och all fin respons jag fått på det jag pratat om. Då fick jag ett svar;
“Försvinn din transh*ra, du och din familj är inte välkomna här”
Det är så sjukt när jag tänker tillbaka på detta. Jag satt öppet i skolan när jag läste meddelandet och mitt hjärta stannade, jag la mig ner på golvet och kröp ihop till en boll. Jag kunde verkligen inte andas. Jag skrek. Jag har aldrig känt mig så värdelös och äcklig som jag gjorde då.
Det är så sjukt när jag tänker tillbaka på detta. Jag satt öppet i skolan när jag läste meddelandet och mitt hjärta stannade, jag la mig ner på golvet och kröp ihop till en boll. Jag kunde verkligen inte andas. Jag skrek. Jag har aldrig känt mig så värdelös och äcklig som jag gjorde då.
Komma ut
Trots det att jag är lite emot denna princip att en ska behöva “komma ut”, så vill jag ändå dela med mig av min, ganska fina, historia.
Min resa till att hitta mig själv har inte varit lätt. Det tog mig flera år att inse att jag är snubbe. Som 12-åring blev jag för första gången kär i en tjej i min klass, vilket jag då tyckte var konstigt. Jag la ingen större vikt i det och lät det va.
Vid detta laget hade jag ju heller ingen vetskap om hela hbtqia+-communityt. Men 2 år senare kom jag ut som bisexuell i ett inlägg på Facebook. Bemötandet och responsen var bra. 2016 insåg jag att jag var lesbisk. Eller var jag?
Nej, men mellan 2016 och 2018 lärde jag känna människor som var insatta i hbtqia+-frågor och jag lärde mig om vad en ickebinär transperson är. Efter all information började jag ifrågasätta mig själv och den jag är. 1 januari 2018 kom jag ut som ickebinär med pronomen hen. Men det kom att visa sig att det inte heller stämde in på mig. Sommaren samma år mådde jag sjukt dåligt i mig själv och kände mig inte hemma någonstans.
Då berättade jag för min familj och närmsta vänner om att jag ville “testa på” att leva som kille med pronomen han. Till en början kändes det väldigt konstigt och det kändes fortfarande inte som att jag liksom passade in. Jag hade svårt att träffa nya människor för jag var rädd för hur de skulle bemöta mig. Jag vågade inte presentera mig som trans. Jag ville bara att nya människor skulle se mig som den jag är (därav att jag inte vill bli associerad med och sedd som min transidentitet, utan för den jag är)
Men det har med tiden bara blivit bättre och bättre, främst eftersom jag ofta kommer i kontakt med fina och respekterande människor. Jag är fortfarande samma person som för 5 år sedan, bara mer rätt. Idag lever jag som kille och har aldrig känt mig mer säker. Mina föräldrar kallar mig son och jag är min systers bror.
Tack ❤
Namn: Elviz Skogh
Pronomen: Han
Könsidentitet: Kille (FtM/Female to Male)
Ålder: 20
Sociala medier: www.instagram.com/elvizskogh
