Denna vecka delar vi med oss av fem transpersoners personliga berättelser för att uppmärksamma Transgender Awareness Week. Berättelserna är skrivna utifrån ett flertal olika teman, teman som fått tolkas fritt vilket har lett till fem fina texter som alla ser olika ut. Idag får ni läsa Hedvig Mios berättelse!
Jag hade tur. Långt från alla transpersoner har familjer som utan att blinka säger ”Okej, vad behöver du? Vi älskar dig.”
Hej! Jag heter Hedvig Mio, jag är en ickebinär transperson på 24 år.
Jag har varit ute i strax över 6 år, identifierar mig mycket med ordet queer, men även som biromantisk och asexuell.
Att vara trans är en stor del av min könsidentitet men bara en av många facetter av vem jag är. Jag är också vegan, scout, älskar hantverk och pyssel, en hejare till hobbykock och -bagare och älskar att lära ut. Jag tänkte berätta min komma ut-berättelse. Möten med fantastisk förståelse men också transfobin jag gråtit floder över.
Jag hinner inte prata om transvården, de politiska bakslag vi ser på världsarenan idag eller många andra viktiga ämnen. Det blir en annan dag.
Vi börjar från början. Jag hade aldrig stora problem med mitt tilldelade kön som barn. Jag hade binära transpersoner och andra queera människor i min närhet, men eftersom jag inte identifierade mig med ”det motsatta könet” så ifrågasatte jag aldrig min könsidentitet. Jag kom ut som bi när jag var 13 och tänkte att det förklarade alla mina queera känslor.
Det var inte förrän tidigt 2014 jag lärde mig om ickebinära identiteter genom twitter och tumblr. Jag var politiskt intresserad, skulle snart fylla 18 och få rösta för första gången. Som bi och hbtq-aktivist ansåg jag att det var min skyldighet att lära mig mer om transpersoners rättighets kamp för att vara ett bättre queersyskon. Det tog bara ett par månader innan jag insåg att det jag läste om var hur jag kände mig. Ingen hade någonsin gett mig fler än två alternativ när det kom till kön. Hela 2014 blev ett år av utforskning av mig själv. Jag testade olika identiteter under det ickebinära paraplyet och testade kläder från den andra avdelningen i affären.
Jag fegade ur, trots att jag var 99% säker på att de skulle vara accepterande och visa mig endast kärlek.
Jag kom ut under Pride. Jag hade pratat med folk online men ingen i min närhet (förutom när min kompis-grupp skrattade åt en transfobisk meme och jag i panikgråten sa till min mamma att jag ”kanske” var trans och ickebinär).
Jag hade lovat mig själv att jag skulle komma ut till min familj kvällen innan jag skulle skriva min komma ut-post på Facebook. Jag fegade ur, trots att jag var 99% säker på att de skulle vara accepterande och visa mig endast kärlek. Så det slutade med att jag kom ut för min mamma och syster på bussen in till Stockholm, med komma ut-posten redo att laddas upp, och min pappa fick läsa den online.
Det blev inte som jag tänkt, men jag hade rätt om hur de skulle reagera. Jag hade tur. Långt från alla transpersoner har familjer som utan att blinka säger ”Okej, vad behöver du? Vi älskar dig.”. Jag vet inte hur min historia hade sett ut utan dem.
När jag kom till Prideparaden möttes jag av mina scoutvänner som hunnit läsa posten och fick kramar och meddelanden om support och kärlek. Slutet av sommarlovet var som en bubbla av lycka. Alla ansträngde sig för att använda rätt pronomen och ställde nyfikna frågor utan att ifrågasätta eller få mig att känna mig som ett djur på zoo.
Men det höll inte för evigt, eller ens en hel månad. I och med att jag började skolan igen kom jag i kontakt med alla de där små besvikelserna och uttrycken för att jag var annorlunda. Felköningar, transfobiska skämt om attackhelikoptrar och mitt pronomen. Jag hade det verkligen inte så illa som andra, jag hade allt som allt tur. Jag hade ett år kvar av gymnasiet, mina kompisar i skolan accepterade mig och stöttade bäst de kunde, och resten av min klass brydde sig inte tillräckligt för att göra livet surare för mig.
Under åren sen dess har jag haft lyckliga överraskningar och stora let downs i mina interaktioner med cis-samhället. Folk överraskar en alltid, endera positivt eller negativt.
Vi är en liten grupp människor, och ni kanske inte förstår oss. Men vi är era medmänniskor och tro mig när jag säger, att vi är mer obekväma än ni när ni beklagar er på hur svårt det är att anpassa er.
När min nya kompis och medarbetare började fråga lite om min identitet och hur min familj reagerat var jag så nervös. Han var en ung portugisisk, ingenjör, uppvuxen inom en katolsk scoutrörelse som inte tillät homosexuella ledare. Men han lyssnade och lärde sig snabbt, och jag kommer alltid att minnas när han kramade mig hejdå och sa att han älskade mig för den jag är. Han och många andra, från olika bakgrunder och livserfarenheter har gett mig hopp för världen. Att vi ändå är på väg mot bättre tider för oss allihop.
Men sen kommer de där kallduscharna. Och de slår alltid hårdast när det är folk du trodde du kunde lita på. Det kan röra sig om någon du känt nästan hela livet och ser upp till, eller nya bekantskaper i det som brukar vara en säker plats. Och det gör så ont i själen. Jag vet inte hur jag ska beskriva det så att känslan går fram om du aldrig varit där själv, men när någon ser rakt på dig och säger:
“Att du, din identitet, det du vet är sant om dig själv, det spelar ingen roll för mig.”
Jag vet inte hur jag ska beskriva det så att känslan går fram om du aldrig varit där själv men när någon ser rakt på dig och säger att du, din identitet, det du vet är sant om dig själv, det spelar ingen roll för mig.
När de väljer sin egen bekvämlighet, sina vanor, och sina gamla synsätt för att du blir en för stor börda för dem. Och allt du bad om var samma bemötande som de alltid åtnjutit för att de tillhör normen. De som känner mig vet att jag inte blir arg lätt, och är lugn längre än jag själv tycker är rimligt. Men tidigare i år kom en till sådan där kalldusch och jag skrek, och grät, och kastade saker omkring mig för oavsett hur länge en har varit ute, att en fått sin könsbekräftande vård, börjat älska sin kropp och sig själv, så slår transfobin hål i det.
Jag tror inte jag kan leva ett lyckligt liv utan att fortsätta lita på människor och släppa in dem, för jag vet att jag inte vill vara ensam. Jag finner så mycket glädje i att dela erfarenheter och känslor med nya vänner. Så jag kommer fortsätta med det, vilket gör mig öppen för att bli besviken och attackerad igen. Jag älskar att vara trans, och jag hatar att ni får mig att skämmas, att inte stå upp för mig själv. Jag är en stolt och stark person och jag reduceras till en nervös hög av tystnad när ni blundar för vem jag är. Så jag ber er, cis-samhället, att ta bättre hand om oss. Vi är en liten grupp människor, och ni kanske inte förstår oss. Men vi är era medmänniskor och tro mig när jag säger, att vi är mer obekväma än ni när ni beklagar er på hur svårt det är att anpassa er. Transkampen fortsätter, och en dag kommer ni få skämmas över att ni inte gjorde bättre.
Transkampen fortsätter, och en dag kommer ni få skämmas över att ni inte gjorde bättre.
Namn: Hedvig Mio (två förnamn)
Pronomen: Hen
Könsidentitet: Ickebinär, genderqueer
Ålder: 24
Länk till sociala medier: https://www.instagram.com/hedvigmio
